Rädsla är förlamande

I hög fart far en ljusgrå pickup förbi på grusvägen. Jag vänder på huvudet där jag sitter på glasverandan och jobbar. Jag får ögonkontakt med en av fyra män i bilen. De åker upp till lagårdsbacken och stannar till vid den gamla skottkärran som fungerar som blomplantering och vägspärr. En av dom kliver ur och drar undan kärran. Sen far de vidare på vägen som tar slut nere vid sjön. Det är en solig sommardag, barnen har åkt för att handla, grannarna är på semester och jag är helt ensam vid torpet. Trots den alldeles underbara sommarkänslan blir jag rädd. Vilka är dom, varför lyfter dom undan vägspärren och vad vill dom? Där och då slutar jag tänka logiskt. Jag släpper allt jag har för händer och målar i mitt huvud upp scenarier, som nu när jag skriver dessa rader, verkar helt obegripliga. Jag vill inte vara kvar ensam utan gör mig redo att åka. Då kommer barnen tillbaka. De förstår inte min oro och jag försöker förklara min obehagskänsla, som jag trots att när jag nu inte är ensam längre, kan släppa. Då återstår bara att ringa grannarna som är ägare till skottkärran. Kanske har dom en förklaring. Det har dom. Det visar sig helt enkelt vara ett team som röjer skog. På en sekund försvinner oron och den förlamande rädslan.

Rädsla är ingen skön känsla, den tar energi och styr i en egen riktning utan att vi har kontroll.

En annan rädsla som präglat sommarSverige i år, men även tidigare år, är de sexövergrepp som främst drabbat flickor på flera musikfestivaler. Nu är jag rent ut sagt förbannad över att rädslan ska styra både festivalbesökare och arrangörer för att galningar tar sig rätten att tafsa och förgripa sig sexuellt. En konsekvens när det gäller Bråvallafestivalen är att man nu beslutat att ställa in nästa års festival. Det finns en längtan hos många att få lyssna till den musik man gillar. Något glädjefyllt ersätts nu istället av en rädsla. Under Håkans Hellströms konsert på Bråvalla utsattes en 15-årig flicka för en våldtäkt och flera anmälningar om sexuellt ofredande inkom till polisen.

Vid en intervju som jag gjorde nyligen kom detta på tal. Personen ifråga, en innovativ uppfinnare ville hitta en lösning på problemet. Kyskhetsbälte för tjejer eller handklovar för killar var hans tankegång. Eller ska festivalområdet vara könsuppdelat? Rädslan får inte styra oss att avstå från kulturupplevelser. Hur som helst, vi ska inte sätta fokus på hur kvinnor ska skydda sig utan det är en del mäns vidriga beteende som är problemet.

Min räddning var ett samtal bort. Frågan är vilka åtgärder man väljer att vidta för att alla som vill gå på konserter i framtiden ska få göra det utan rädsla för övergrepp.