Gråt gör ofta gott

”Jag vill inte bli så här rörd, jag gillar inte att bli det”, sa Janne Josefsson i Söndagsintervjun i P1 som jag lyssnade på häromsistens. Den duktige intervjuaren Martin Wicklin kom tidigt i samtalet in på när Janne som 22-åring fick beskedet att han hade antagits till Journalisthögskolan. Då brast det för Janne. Han talade varmt om mamma Elsas dröm om att sonen skulle få studera, något hon själv aldrig fick möjlighet till. Både mor och son grät över glädjebeskedet. Det starka minnet fick Josefsson, som för många framstår som en hårdhudad murvel, att tystna och låta gråten ta plats. Det gjorde starkt intryck på mig.

Jag har lätt till tårar och gråter ofta när jag är ledsen. När jag är glad och berättar om saker som har berört mig på ett eller annat sätt kan det också trilla en tår eller rent av en hel flod. I släkten på mammas sida är vi många kvinnor som har nära till tårar. Jag skulle lätt kunna sätta en slant på att någon av oss gråter nästa gång vi ses. Det märkliga är att vi alltid ursäktar oss inför varandra. Är det genant att visa sig sårbar? Själv anser jag inte att det handlar om sårbarhet utan en skön närhet till våra känslor. För ofta är det väl så att har du nära till gråt har du nära till skratt. Vi skrattar nämligen mycket tillsammans.

För en tid sedan bandade jag ett samtal mellan en frisör och hennes kund. Kvinnan i stolen berättade om när familjen fick det tunga beskedet att den sexårige sonen hade drabbats av leukemi. I sympati rakade hon av sig sitt långa, tjocka hår för att på så sätt förbereda sig själv och sonen på hur det skulle se ut när hans hår fallit av. Jag kom på mig själv, med mikrofonen i handen, att jag grät. Tyst och stilla. Kan tyckas oproffsigt, men jag var så inne i samtalet och så berörd att jag knappt märkte av min egen reaktion.

Kikar jag runt bland släkt och vänner så är det sällan som jag ser män gråta. Det finns någon siffra som visar att kvinnor gråter i genomsnitt mellan 30 och 64 gånger per år och män mellan 6 och 17 gånger. Varför är det sådan skillnad tro?

”Måste du ta med det där när jag blir så gråtmild”, undrade Janne Josefsson i slutet av intervjun. Sen svarade han på sin egen fråga. ”Klart du måste, men du behöver inte ta med så mycket”. Han visste att Wicklin hade gjort ett bra jobb som varit påläst, närvarande och lyssnat in sin intervjuperson. Josefsson är ju känd för att vara en granskande och fruktad journalist i SVT:s Uppdrag granskning, en tjänst som han nu lämnar.

Josefsson blev helt ”naken” och oförställd. Han grät i radio. Det är mänskligt och vackert, tycker jag.