Ny krönika i Sörmlandsbygden – ett riktigt loppisfynd

Nio år gammal åker jag med min far på en gårdsauktion. Vi är på plats tidigt och går runt och kikar på allt som ska gå under klubban. Plötsligt ser jag den, en vacker soppterrin i vitt porslin med rosa blomslingor. Min far verkar inte förstå att jag förälskat mig så i den. När auktionen drar igång bjuder han på några antika saker och helt plötsligt är det dags. Första, andra, tredje. Pang! För 25 kronor går terrinen till en äldre man. Jag börjar gråta. Det slutar med att far min traskar fram till mannen och förklarar omständigheten. Han fick köpa den för 30 kronor och dagen var räddad.

Sedan dess har jag haft ett stort nöje av att handla vackra ting på loppisar och auktioner. Jag kan hamna i ett lyckorus när jag finner något ovanligt som faller mig i smaken. Jag köper ogärna sånt som det finns många av i en butik. Det originella är roligare att äga. I dagens slit- och slängsamhälle är second-hand ett bra köpalternativ. Att inhandla en pryl som någon annan har tröttnat på är ett utmärkt sätt att ta tillvara våra resurser. Idag lagar vi sällan det som går sönder. Vi köper nytt. Som en konsekvens av vårt sätt att konsumera växer världens sopberg.

Antikrundan är ett underbart program. Jag är lika nyfiken på historien bakom en sak som när antikexperten kommer till slutfrågan om vad föremålet kan tänkas vara värd. Visst är det roligt att se förvåningen och glädjen hos ägaren när saken betingar ett högre värde än man har trott. För mig är ändå affektionsvärdet mera värdefullt.

För par hundralappar köpte en vän för några år sedan ett snidat mörkbrunt gökur på en loppis. Nöjd gick han hem med det dammiga mekaniskt häftiga fenomenet under armen och visade det för sin fru. Hon ville absolut inte veta av uret och göken förvisades till snickarboden. Den halvstora klockan hade snidade detaljer hämtade från bondgårdsmiljö. På toppen tronade två hönor. Min vän började googla på gökur och hamnade hos en samlare i USA som i sin ägo hade flera liknade så kallade Blackforestklockor. Han skickade ett mail med en bild på gökuret till samlaren som blev mycket intresserad. Klockan visade sig vara tillverkad i slutet av 1800-talet. Här såg min vän en chans att bli av med det av frun ratade uret. Han fick ett bud på 2800. En ansenlig summa som inte handlade om kronor utan dollar.

Numera är min vän ägare av fyra gökur. Ett har han fått tillåtelse att hänga inne i huset. Han fick ett erkännande av hustrun och varje hel- och halvtimme påminns han om gökens vara när den tittar ut och ropar ko-ko.

Min vackra soppterrin står numera på vinden. Jag nänns inte göra mig av med den. Den får mig att minnas en kärleksfull far som precis som jag mera värdesatte känslan än prislappen.